Henry Kissinger
Henry Kissinger  | |
 Henry Kissinger på 1970-talet. | |
USA:s 56:e utrikesminister | |
| Tid i befattningen 22 september 1973–20 januari 1977 | |
| President | Richard Nixon (1969–1974) Gerald Ford (1974–1977) |
|---|---|
| Företrädare | William P. Rogers |
| Efterträdare | Cyrus Vance |
USA:s 8:e nationella säkerhetsrådgivare | |
| Tid i befattningen 20 januari 1969–3 november 1975 | |
| President | Richard Nixon (1969–1974) Gerald Ford (1974–1975) |
| Företrädare | Walt Rostow |
| Efterträdare | Brent Scowcroft |
| Född | 27 maj 1923 Fürth, Bayern, Tyskland |
| Död | 29 november 2023 (100 år) Kent, Connecticut, USA |
| Gravplats | Arlingtonkyrkogården[1] |
| Politiskt parti | Republikanerna |
| Alma mater | Harvard University (B.A., M.A., PhD) |
| Yrke | Diplomat Statsvetare |
| Maka | Ann Fletcher (g. 1949–1964) Nancy Maginnes (g. 1974–hans död 2023) |
| Namnteckning |  |
Henry Alfred Kissinger, ursprungligen Heinz Alfred Kissinger, född 27 maj 1923 i Fürth i Bayern i Tyskland, död 29 november 2023 i Kent, Connecticut,[2][3] var en amerikansk diplomat, statsvetare och republikansk politisk ämbetsman.[4] [5]
Kissinger var nationell säkerhetsrådgivare från 1969 till 1975, under två år överlappande med befattningen som USA:s utrikesminister från 1973 till 1977. Han tilldelades Nobels fredspris 1973.
Biografi
Tidigt liv och utbildning
Kissinger föddes i en judisk familj i Fürth i Bayern, och var son till läraren Louis Kissinger och hans hustru Paula. År 1938 flydde hans familj till New York i USA på grund av nazisternas judeförföljelser i Tyskland. Familjen bosatte sig i Washington Heights och fadern fick jobb som bokhållare i USA.[6] Kissinger blev amerikansk medborgare den 19 juni 1943 och inkallades i USA:s armé som militärtolk samma år. Under uppväxten spelade Kissinger fotboll i Greuther Fürths ungdomslag
Kissinger studerade vid Harvard University. Han avlade kandidatexamen i statsvetenskap 1950. Han tillhörde de fem procent bästa i sin avgångsklass och examinerades med summa cum laude. Kissinger fortsatte sedan att studera statsvetenskap på avancerad nivå och avlade masterexamen 1951 samt doktorsexamen 1954 vid Harvard University.[7]
Politisk karriär
1969 tillträdde Kissinger posten som nationell säkerhetsrådgivare under den nyvalde presidenten Richard Nixon. Under 1971 besökte Kissinger i hemlighet Kina och lade därmed en grund för Nixons besök i Kina 1972.
När Kissinger blev säkerhetsrådgivare pågick Vietnamkriget. Kissingers och Nixons Vietnampolitik blev omstridd. Julbombningarna över Nordvietnam 1972 fick internationell kritik, bland annat av den svenska statsministern Olof Palme. År 1973 undertecknade USA och Nordvietnam ett fredsavtal. För denna insats tilldelades Kissinger Nobels fredspris tillsammans med Le Duc Tho från Nordvietnam, som han tidigare hade förhandlat fredsavtalet med. Le Duc Tho vägrade dock att ta emot priset eftersom krigshandlingarna fortfarande pågick. Fredspriset till Kissinger hör till de mest omdiskuterade.
Det tidiga 1970-talet präglades av en viss avspänning mellan USA och Sovjetunionen. Ett resultat av detta var toppmötet 1972 mellan Nixon och Leonid Brezjnev, där de två ledarna skrev under ABM-avtalet och förhandlade om SALT II-avtalet. Efter Watergateaffären avgick Nixon som president i augusti 1974 och efterträddes av Gerald Ford, men Kissinger fortsatte som utrikesminister under den nya presidenten.
Efter att Kissinger slutat som utrikesminister 1977 behöll han en central roll som politisk rådgivare och kommentator.
På initiativ av Michael Wallenberg besökte Dr. Henry A Kissinger Sverige 1 december 1987, som huvudtalare vid ett JUSEK symposium om "Det svenska företagandets internationella beroende" med ca 200 styrelseledamöter och VD:ar från det svenska näringslivet. Bland övriga talare återfanns exempelvis dåvarande riksbankchefen Bengt Dennis, samt Electrolux ABs ordförande Hans Werthén och statssekreteraren Carl-Johan Åberg.
Referenser
Noter
- ^ Find a Grave, läs online, läst: 22 februari 2024.[källa från Wikidata]
- ^ View Author Archive (30 november 2023). ”Former Secretary of State Henry Kissinger dies at 100” (på amerikansk engelska). https://nypost.com/2023/11/29/news/former-secretary-of-state-henry-kissinger-dies-at-100/. Läst 30 november 2023.
- ^ https://www.nytimes.com/2023/11/29/us/henry-kissinger-dead.html (engelska)
- ^ ”Henry Kissinger är död. Sveriges Radio, läst 30 november 2023.”. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usas-tidigare-utrikesminister-henry-kissinger-ar-dod--l1379g.
- ^ ”Dödsruna i The Guardian, läst 30 november 2023.”. https://www.theguardian.com/global/2023/nov/29/henry-kissinger-obituary.
- ^ ”Father of Kissinger Is Dead” (på amerikansk engelska). The New York Times. 21 mars 1982. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/1982/03/21/obituaries/father-of-kissinger-is-dead.html. Läst 30 november 2023.
- ^ ”Henry Kissinger – Biography”. NobelPrize.org. http://nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laureates/1973/kissinger-bio.html. Läst 11 maj 2017. (engelska)
Tryckta källor
- David Andersson: Dr Kissinger och världshistorien (Bokförlaget Atlantis 2012)
- Christopher Hitchens: The Trial of Henry Kissinger (Verso, London, 2001. ISBN 1-85984-631-9)
- Robert D. Schulzinger: Henry Kissinger: Doctor of Diplomacy (Columbia University Press, New York, 1989, ISBN 0-231-06952-9)
Externa länkar
 | Wikiquote har citat av eller om Henry Kissinger (engelska) |
Citat
- Henry Kissinger hos Nobelstiftelsen (på engelska)
- Worldwide critcism of Nobel peace awards - Publicerad 19 oktober 1973 i The Times
| Politiska ämbeten | ||
|---|---|---|
| Företräddes av William P. Rogers | USA:s utrikesminister 1973–1977 | Efterträddes av Cyrus Vance |
| Priser och utmärkelser | ||
| Företräddes av Willy Brandt | Mottagare av Nobels fredspris med Le Duc Tho 1973 | Efterträddes av Seán MacBride och Eisaku Sato |
| |||||||||||||||||||
| ||||||||||||||
|
